Sverige sämst i norden på access to justice vid diskriminering

I helgen fyllde Barnkonventionen 33 år. Konventionen har varit lag i Sverige i nästan tre år - men vad har den fått för genomslag i det svenska rättsystemet, och för barns faktiska livsvillkor? 

Vi har vid flera tillfällen under året lyft frågan om rättssystemets tillgänglighet i praktiken. Vid panelsamtalet Access to justice som vi höll i april, var fokus barnrättsperspektivet. Panelen beskrev ett rättsystem som inte är anpassat för barn och unga och rättsregler som är fullständigt omedvetna om ett barnperspektiv och hur man behöver jobba med barnkonventionen. 

Access to justice handlar dels om själva utformningen av rättsystemet och rättsförfarandet. Det ska vara öppet, det ska inte vara några hemliga domar och utslagen ska ge upprättelse åt den som använder systemet. Domstolsväsendet ska vara sådant att det ska vara möjligt för barn, ungdomar såväl som vuxna att bli bedömda på rätt sätt. Access to justice handlar också om individens tillgång till rättsystemet, när den blivit diskriminerad. Det är här de allra största bristerna finns. Kort och gott ska man ha gott om pengar och även vara resursstark på flera andra sätt, för att kunna driva sin sak i domstol.

Tala Alsaadi, ledare i ungdomsföreningen Möllans Basement, tryckte i samtalet på att barn och unga ofta saknar stödet för att utkräva sina rättigheter och att många inte heller har tillräckligt med tillit till rättsystemet, eftersom man vet att chanserna att få upprättelse är små. Lena Svenaeus, ledamot i Malmö mot Diskriminerings styrelse med lång erfarenhet inom diskrimineringsjuridik, ringade med följande ord in problemet:

Sverige är det land i norden där det är svårast, vid en diskrimineringsanmälan, att komma till sin rätt. Faktiskt även jämfört med många andra europeiska länder. Det tror man i allmänhet inte, för vi har ju en Diskrimineringsombudsman.

Lena Svenaeus var själv JämO, föregångaren till Diskrimineringsombudsmannen (DO), år 1994-2000. Vid sammanslagningen av de fyra myndigheter som bildade det nya DO år 2009, var avsikten att myndighetens huvuduppgift skulle vara individanmälningar. Det vill säga att ta emot, utreda och driva processer eller ordna förlikningar för drabbade av alla åldrar. Men istället förvandlades myndigheten till en informationsmyndighet, där insamling av statistik och rapportskrivande blev huvuduppgiften.

Lenas - och Malmö mot Diskriminerings - kritik riktar sig inte mot nuvarande DO, Lars Arrhenius, utan mot nedmonteringen av myndighetens huvuduppgift, som tilläts pågå ostört under ett drygt decennium. Att denna nedmontering inte har uppmärksammats av politiker är inget mindre än en skandal. 

Sedan Lars Arrhenius har tillträtt har vi sett flera positiva förändringar och myndigheten lägger nu vikt vid att fler ärenden ska utredas. Vid seminariet Rättigheter på riktigt på Mänskliga rättighetsdagarna, som vi anordnade tillsammans med Antidiskrimineringsbyrån Norra Skåne i förra veckan, medverkade Lars Arrhenius. Han ställde sig bakom vår uppfattning om att det nuvarande systemet med risk för höga rättegångskostnander är ett stort hinder för den enskildes möjligheter till upprättelse.

Detta är en fråga som vi kommer fortsätta att driva och verka för, inte minst i samverkan med landets antidiskrimineringsbyåer - som outtröttligt år efter år lyft frågan om bristen på access to justice för enskilda som diskriminerats.

 

Vill du veta mer?

Samtalet om access to justice ur ett barnrättsperspektiv finns inspelat Ta del av samtalet Tyvärr finns inga undertexter till filmen, vi ber om ursäkt för det. Ett transkript av samtalet kommer så småningom i beskrivningen under filmen.

Delar av seminariet vid Mänskliga rättighetsdagarna spelades också in, vi kommer att dela detta längre fram.

Kommentar gällande Sveriges antidiskrimineringsbyråer

I panelsamtalet om access to justice lyfts att antidiskrimineringsbyråerna är underfinansierade och att möjligheten att få rådgivning och stöd varierar i landet. Vi vill poängtera att avsikten med i detta inte var att nedvärdera den oumbärliga rådgivning till enskilda som landets byråer erbjuder. Många av landets byråer driver även ärenden. Men att byråernas förutsättningar och resurser ser olika ut i olika delar av landet, och att vissa regioner helt saknar en byrå, är i sig en fråga om bristande access to justice. Här är en lista med samtliga av landets antidiskrimineringsbyråer. Till listan

 

 

 

---

---