"Jag satt tyst och grät hela mötet och läraren bara fortsatte"

Linnea heter egentligen någonting annat.

Linnea gick från att ha goda betyg i samtliga ämnen till att avsluta grundskolan med fem underkända ämnen och i övrigt försämrade betyg. Trots att hon varit tydlig med sina behov och upprepade gånger bett om att få avgränsningar och förberedelsetid inför lektioner så fick hon nästan aldrig rätt stöd.

”Jag var borta från skolan mycket när det inte fungerade. Oftast var jag i skolan någon lektion eller en halvdag eller så. Jag hade mycket kontakt med skolpsykologen som var väldigt uppmuntrande att jag skulle ta mig dit fast jag inte fick något gjort. Rätt ofta åkte jag dit och var hos henne och sen gick jag kanske på någon lektion efter det.” berättar Linnea.

Skolpsykologen var den enda vuxna i skolan som hon litade på. Hon bjöd på té och en plats att få vara och kanske prata om Harry Potter eller katter. Det blev en trygghet.

”Det kändes så tydligt att ingen annan brydde sig, framför allt hösten i åttan när jag fick två F utan att någon pratat med mig överhuvudtaget och sen inte ens efteråt verkade bry sig. Jag berättade att jag behövde få en bekräftelse från läraren att hon förstod hur mycket det sårat mig. Jag behövde inte en ursäkt men att hon skulle förstå, annars kunde jag inte komma tillbaka till lektionerna…”, säger hon. Men Linnea fick aldrig någon sådan av läraren.

”Jag försökte verkligen göra uppgifter utanför lektionerna men det lilla jag lyckades göra fick jag absolut noll respons på. Inget svar.” berättar hon.

Stöd som dröjde och inte fungerade

Det som skolan faktiskt gjorde – det tog för lång tid.  I åttan kom en ny speciallärare men hon jobbade bara deltid. När hon väl började jobba med Linnea mådde Linnea redan mycket dåligt. Att läraren då gick in med en energi på 110% och inställningen ”nu ska vi beta av uppgifter!” blev en total krock. ”Hon var dålig på att läsa av mig och vad jag behövde. Jag satt tyst och grät hela mötet och hon bara fortsatte. Jag ville bara gå därifrån.” säger Linnea.

Hon minns en anpassning som gjordes, som verkligen funkade:

”Det var i våren i nian. Min nya lärare i teknik gjorde ett extremt bra jobb. Vet inte ens om jag hade klarat det betyget annars. Vi skulle bygga ett vindkraftverk och skriva en lång uppsats om hur vi tänkte när vi byggde, hur de funkar och påverkar miljön. Hon lät mig bygga och sen sitta med henne och skolpsykologen i en halvtimme och prata. Det var liksom tillräckligt för att jag skulle få godkänt. Det blev så enkelt för att hon praktiskt gjorde någonting. Hade de andra lärarna också varit villiga att göra sådana saker så hade det blivit mycket lättare.”

Vuxna människor som inte ens kan be om ursäkt till ett barn

Linneas föräldrar upplevde det som att hela hennes väsen någonstans gav upp på att ställa krav. Till slut hade hon inte längre orken.  De beskriver kontakten med skolan som Kafkalik, med vuxna människor som inte ens kan be om ursäkt till ett barn. I princip alla deras förslag möttes med ”Nej, det går inte”.  Ett av många var om Linnea kunde få nyckeln till vilrummet för återhämtning under dagen. Men då skulle hon behöva hämta den hos skolsystern först. På en arbetsplats går sådant att ordna, men inte på en skola.

En halvtid var har de lagt på kampen med skolan. De har anmält till Skolinspektionen och överklagat åtgärdsprogram. Den utskrivna mailväxlingen med skolan är en tjock bunt på sju centimeter. Att båda föräldrar har flexibla jobb har hjälpt till. Och att våren i nian var coronatider, då var de hemma på ett annat sätt och hade tid.  Men det funkar inte om man har ett schemalagt jobb.

De liknar det vid att brottas med en gorilla, du kan inte sluta när du blir trött utan måste vänta ut gorillan. Under tiden tumlar du runt i ett konstant stresspåslag där hjärnan hela tiden försöker hitta lösningar ”om jag pratar med den här, om jag gör det här…”. De beskriver det som fullständigt ohållbart, energisugande och dränerande och att det tagit all ork från städning, socialt umgänge och orken till att ta hand om varandra.

Tack vare autismdiagnosen som Linnea fick i högstadiet kunde hon sedan läsa en AST-linje på gymnasiet. Det var sista året de hade antagningsintervju, om de inte haft det så hade hon inte kommit in då meritpoängen inte skulle ha räckt. Linnea var dock så trasig då att hon inte klarade att läsa på heltid. Nu lägger hon därför två år på att läsa in sin gymnasieexamen på Komvux där hon kan läsa ett ämne i taget.

Linneas föräldrar har trots allt aldrig oroat sig för hennes framtid. De har tänkt att Linnea ”bara” ska bli frisk och må bra igen. Men många har inte förmågan att ta igen så mycket förlorad undervisning och kunskap. De beskriver också att de som föräldrar har haft resurser, möjligheter att tala för sig och att de har kunnat växeldra eftersom de är två. De poängterar att alla barn inte har de resurserna hemma. Linneas Mamma upprepar vad Linnea tidigare har sagt:

”Det enda jag vill är att inget annat barn ska råka ut för detta.”

AKTION FÖR UPPRÄTTELSE

Malmö mot Diskriminering kräver nu att Stockholms stad, skolhuvudman för Linneas skola, ska betala diskrimineringsersättning på 100 000 kronor till henne. Genom att inte ge Linnea det stöd som hon har rätt till enligt skollagen har Stockholms stad utsatt henne för diskriminering i form av bristande tillgänglighet.

Liknande ersättningskrav har ställts till tre olika skolhuvudmän. Ersättningskraven är en del i en upprättelseaktion som slår larm om en omfattande diskriminering i svensk skola. Ersättningskrav på enskilda skolhuvudmän är inte en långsiktig lösning. Det är en upprättelse i efterhand för barn som på grund av uteblivet stöd berövats sin skolgång.

Rätt på Riktigt. I projektet Rätt på Riktigt, som får stöd från Arvsfonden, har Malmö mot Diskriminering krokat arm med funktionsrättsförbund, föräldranätverk, elevråd och antidiskrimineringsbyråer i hela landet för att elever som utsatts för bristande tillgänglighet i skolan ska få upprättelse.