Lukas ”skoldag” bestod i att vara i en park en kvart om dagen

Lukas heter egentligen någonting annat.

Lukas fick aldrig vara med barn i hans egen ålder. Han fick ofta utbrott och sprang runt mycket i skolan. Han fick vara i klassen i två veckor innan han blev förpassad till parken. Det var 0% integrering. Inget ”vi provar med de här barnen” för att se om han kunde fungera bättre i en mindre grupp. Hans skoldag bestod då i att vara där i parken med sin resurs, först 15 minuter, sen förlängdes det till en halvtimme, 45 minuter och till slut till två timmar. Resursen var en fantastisk person. Det var inte hans beslut. Skolan hittade på ett kryphål, en paragraf i skollagen som tillåter att utbildning ges på annan plats ”om barnet är för sjukt”, men inte vistas på sjukhus. Ingen hade hört talas om att den har använts på det här sättet innan – på ett negativt sätt, för att slippa ta ansvar för ett barn som faktiskt inte är sjukt utan har behov av särskilt stöd. Beslutet gick inte heller att överklaga, vi försökte.

Skolans diskriminering mot Lukas har gjort att han känt sig 100% exkluderad. Han har inte fått kompisar. Han har fått känna att han inte hör hemma någonstans.  Han har känt sig fel och fått sämre självförtroende. Och han har berövats rätten till sin grundskoleutbildning.

För oss föräldrar har det inneburit att alltid vara på helspänn och att bli orolig varje gång telefonen ringer. Det innebär att vara vaken på nätterna och leta information, läsa skollagen, att ofta vara på möten med skolan, att prata med Skolverket, att göra anmälan till huvudman, Skolinspektionen, DO och överklagandenämnden. Under en termin hade vi totalt 50 möten om Lukas på grund av svårigheterna i skolan. Vi träffade Mellanvården en gång i veckan, Socialtjänsten en gång i veckan och hade omkring fyra SIP-möten och tre möten med BUP.

Maktlösa och utan ekonomisk ersättning

Varje månad är en oro och en kamp både för sitt barn och för sin ekonomi. Vi har inte kunnat jobba alls under vissa perioder. Jag har varit tre år på min arbetsplats, och inte fått en full lön en enda månad.  Lukas har inte kunnat vara själv så långa stunder. Han har inte heller haft fritidsverksamhet. När Lukas ”skoldag” bestod i att vara i en park en kvart om dagen, då hann vi inte till jobbet mellan lämning och hämtning. Försäkringskassan har svårigheter att hantera detta, de säger ”du får inte vabba för det är skolans ansvar att anpassa till ditt barn”. Skolan och Försäkringskassan pratar inte heller med varandra. Så när skolan beslutar om kortare skoldagar och krav på närvaro av förälder, då står man där – maktlös och oftast utan ekonomisk ersättning - och försöker medla mellan två oberoende myndigheter som inte behöver göra som den andra säger.

Lukas mamma

AKTION FÖR UPPRÄTTELSE

Malmö mot Diskriminering kräver nu att skolhuvudmannen för Lukas skola, Stockholms stad, ska betala diskrimineringsersättning på 100 000 kronor till honom. Genom att inte ge Lukas det stöd som han har rätt till enligt skollagen har skolan utsatt honom för diskriminering i form av bristande tillgänglighet.

Liknande ersättningskrav har ställts till tre olika skolhuvudmän. Ersättningskraven är en del i en upprättelseaktion som slår larm om en omfattande diskriminering i svensk skola. Ersättningskrav på enskilda skolhuvudmän är inte en långsiktig lösning. Det är en upprättelse i efterhand för barn som på grund av uteblivet stöd berövats sin skolgång.

Rätt på Riktigt.  Ett projekt med stöd av Arvsfonden som drivs i syfte att stärka barn, ungdomar med funktionsnedsättning och deras vårdnadshavare i kampen för att få en tillgänglig skola.